alifeoutside

Hon darrar av gråt.

Den mörkröda nyansen möter tårarna och bildar en skär färg på den vita kudden. I morgon, tänker hon, då ska jag berätta.

Hela skoldagen tänker hon på kvällen innan, hon tänker på hur dum hon var som trodde på sig själv.

Dagen går och hon fruktar stunden innan hon somnar, den mörka tiden i sängen. Sängen som för många är en trygg plats är för henne ett fängelse. Där är hon fängslad av sina tankar. Samtidigt som hon fruktar det, längtar hon också. Det är på något sätt en lättnad att kunna hantera sin smärta på ett sätt som hennes. Det tar inte skada på någon annan. Få ut sina känslor genom några få snabba, fasta, säkra drag.

När kvällen närmar sig sätter hon sig där i sängen och tänker på det hon bestämt sig för kvällen innan, att berätta. Till förmodan hade hon naturligtvis inte gjort det. Det skulle hon aldrig göra.

Ångesten sprider sig i kroppen, rösterna höjs. Andningen ökar i tempo och hon försvinner in i en sorts trans. Hela hon känner sig avlägsen, som om hon var i en liten bubbla.

Knäpptyst och olycklig sitter hon där på sängkanten och stirrar i tomma intet.

Ensam och övergiven tar hon fram den lilla röda asken där hennes genväg gömmer sig.

Genar är precis vad hon gör. I stället för att ta tag i det, genar hon över den isiga uppförsbacken. Det är svårt att få fäste med fötterna, men hon vet att det är värt det.

Det är mycket enklare.

Hennes mamma anar, det har hon alltid gjort. Hon dömer inte sin mamma för att inte ta tag i det. Hennes mamma kanske vill förtränga sanningen, intala sig själv att det bara är inbillning. Eller så är hon rädd, det är inte första gången för henne. Två av två döttrar har hon misslyckats med, stackars mamman.

Inget är som förr, när hon använde sin metallbit för att kontrollera sina känslor av ren spontanitet. Nu rullar det, som en dagsrutin.

Ingen anar förstås. Hennes bästa vänner har ingen aning, hon lever som i en pjäs. Hennes humör är uppe i skolan, hon får ständigt höra att det strålar glädje från henne, att man verkligen märker att hon är lycklig. Självklart nickar hon och låtsas vara smickrad, när hon i själva verket bara vill ställa sig och skrika. Skrika ut till hela universum hur hon har det. Hennes dagdrömmar brukar flyga iväg till det landet där folk visste, hon behövde inte dölja något. Ingen undrade eller gjorde sig lustiga heller, allt bara flöt på. -Landet ingenstans.

Här är ett urklipp ur hennes dagbok, den 23 december 08

Det pågår ett väldigt ensamt men starkt krig inom mig.

Ett tyst krig men som känns så mycket.

Som jag hör varje dag men försöker förtränga så mycket det går.

Det känns inte som ett val längre, utan mer som ett tillstånd.

Och även om jag klarar att övervinna det ibland känner jag fortfarande ånger och någon form av skam.

Känner mig svag och besegrad även fast jag borde känna precis tvärt om.

Alla har någon gång varit med om djävul vs ängel situationen. När de sitter en god version av dig på ena axeln och en ond på andra. I vissa tillfällen i livet hamnar vi i situationer där man måste välja sida, den onda eller goda. Den onda kan vara god för dig men ond för andra, eller tvärt om. Det är alltid någon som förlorar på det, även om man väljer den goda. Ofta handlar det om när man överväger att ljuga eller svika någon t.ex.

För mig, händer det hela tiden. Ständigt hör jag röster i huvudet som strider för att få deras vilja fram. Jag har alltid försökt vara stark, och övervinna rösterna. Men jag misslyckas lika ofta som jag lyckas, kanske till och med oftare.

Jag får hela tiden höra hur dålig jag är, hur otillräcklig jag är, hur patetisk, överkänslig, hemsk, egoistisk, nonchalant, ohälsosam jag är, för att bara nämna några. För ett tag sen var jag helt säker på att jag skulle klara det, att övervinna rösterna utan att känna skammen krypa längs ryggraden och känna hur ångesten tar plats. Men saker förändras och jag hittar hela tiden nya knep för att lätta på smärtan, även fast den aldrig försvinner helt känns det bättre. För stunden, innan jag fylls av ångest igen.

Självförtroendet sjunker bit för bit, dag för dag. Igår kunde jag hämta en penna på katedern utan att känna mig i vägen, idag kan jag inte ens lyfta pennan på bänken utan att känna mig oönskad och otillräcklig.

Beror det på din barndom? Eller kanske på dina vänner? Du kanske behöver prata med någon? Varför inte en psykolog? Nej, inget hjälper. Den som redan är nere, kan inte börja rota ännu längre ner. Det är som att sparka på någon som redan ligger.

Jag tror på att folk kan förbättras, att de kan bryta dåliga vanor och mönster. Men alla kan inte det, för jag tror också på "magiskt tänkande". Jag lever i nuet och handlar efter spontana idéer och impulser.

Jag tror att mitt liv är bestämt att vara så här.

Jag har visserligen inte bestämt det själv, men jag tvivlar inte på ifall jag är värd det.

Jag får helt enkelt skylla mig själv, och ta konsekvenserna till tidigt handlande.